saknad

Ibland känns det som om att jag sviker familjen när jag är här borta.

Jag vill komma hem, vara närmare hos er.

Varje dag snurrar frågan i mitt huvud, "skall jag klicka på resign knappen idag?".

Men vad i hela världen skall jag göra hemma.. så svårt att söka jobb härifrån, jag vet. Men tänk om jag inte får ngt jobb när jag kommer hem?!

Jag kan inte börja ligga på soffan och dega igen.. det kan jag bara inte.
Jag kommer att få myror i brallan igen.
Det finns liksom en rädsla för att komma hem igen också..

Är äventyrs livet slut då? Måste jag jämka in mig i leden som finns hemma då? Kommer jag ens klara av att göra det?
Usch, varför måste det vara så svårt :/

Men OJ vad jag längtar hem.

Speciellt nu i juletider.. julsknka, lutfisk, glögg, snö, mysiga hemmakvällar, doften av jul.

Förlåt familjen.

Älskar er!

<3

- sofia

Long time no see friends

Hejsan,

Det var länge sen jag var inne på denna sida.

En säsong har gått, och jag har nu igen bytt destination och även planet, känns det nästan som. Iaf kontinent har jag bytt.
Jag befinner mej nu på Kap Verde, ca 500 km från Senegals kust. Mitt ute i havet mellan Sydamerika och Afrika. Detta är en väldigt speciell plats. Kan inte riktigt komma på om jag gillar den eller inte.

Nåja, väl säsongen på Cypern var ju typ det bästa som hänt mig..
Alla dessa människor och galenskaper som skett under de 6 månader vi spenderade tillsammans på kärlekens ö i medelhavet.
Ingen grekisk gud fann vi till mig, men oh så många nya fina människor som jag idag kallar min vänner. Väldigt goda vänner, nästan familj kan man säga. Vi bodde under samma tak, vi åt tillsammans, vi drack tillsammans, vi jobbade tillsammans.
Alla roliga kvällar på flypglatsen, alla "konstiga" och crazy turister vi mött på Cypern.
Oh vad vi har bannats men också skrattat över alla samtal och all crazyness som vi genomlevde.
Fantastiskt GOL team. Svårt att säga hur mycket säsongen betydde där nere, det var väldigt BRA. Man ändrade som människa än en gång och lärde sig massa nytt igen.
Det är ett av världens bästa jobb, men det är också världens sämsta jobb vissa dagar.
Vi har alla haft våra svåra samtal, med gäster som varit ledsna,vilsna,kanske även döende, men också de som fått oss att skratta av förvåning, av att de är glada och bara ville säga "hej och tack" :)

För att inte glömma alla nätter vi spenderade på Knights, "hos grannen". Personalen som jobbade där var great, biljardbordet och all frustration över att inte få ner bollen i rätt hörn. Alla Strongbows, pina coladas och fjolldrinkar som lella och näsholm drack :D haha. Allt.

Jag kommer aldrig att sluta förvånas över detta jobb, men allt kommer till ett slut nångång.
21 oktober, steg jag på planet från LCA till Prag, som sedan tog mig vidare till Stockholm för en övernattning innan mitt flyg tog mig vidare till Lissabon och Kap Verde.
Jag tänker inte ljuga, jag grät under hela flygningen till Prag. Mitt hjärta blev kvar på Cypern.. Mannen bredvid mig trodde säkert jag hade total panik över att flyga, men NEJ, det jag hade panik över var att lämna mitt "hem" bakom mig. Alla mina vänner, allting bara föll mig ur händerna och jag kände mej som den ensammaste och dummaste människan i världen. VARFÖR gör jag detta? Varför utsätter jag mig för detta varje 6;e månad? Jag har fortfarande inget svar för detta.. kanske jag springer undan för något, kanske jag letar efter något? Vem vet.
Det jag vet är att jag har bestämt mig för att ge Skandinavien en ny chans.. Jag kommer hem till våren och sommaren. TÄNK att få vara en hel sommar i jeppis, det kan göra mig galen, men det skulle vara så mysigt. Vi får se.

Nu återstår det dock att jobba några månader på kap Verde. Teamet är roligt å bra. Inte mycket fest, utan här är det böcker som gäller om kvällarna, och det är väldigt skönt på ett sätt :)

Som sagt, jag jobbar som en "riktigt guide" nu. Jag är ute på fältet och inte bara på GOL kontoret. Detta har varit väldigt nervöst för mig, att göra utflykter, prata massa inför människorna, men det går bättre.
Jag har bestämt mig för att göra det bästa av tiden som finns kvar.. dock är hemlängtan stor nu efter far och mor och söta lillebror!
Det har gått alldeles för lång tid mellan att vi setts, men detta är snart slut. Då kommer jag förhoppningsvis att vara hemma, eller åtm närmare er än vad jag är nu. Jag lovar!

UNder dagarna är det mycket vandring här, eftersom vi inte har några bilar här, vi måste cykla eller gå till service. Detta gör bra för kroppen, man får motion och det gör gott för kropp och själ :)

Trevliga människor har vi härnere och folket härnere är fina och hjälpsamma.
Nu förstår jag varför färgade kan känna sig utanför ibland, här är det inte många av oss ibland, så ibland e man ensam "farang" här och det är en konstig känsla.
Man lär sig mycket om kultur här.. även att vara flexibel och påhitig i arbetet.
Eftersom det är väldigt mycket strömavbrott här och problem med vatten så måste man hitta på andra sätt. Detta kan ibland vara frustrerande. Jag trodde att jag var en "no stress" människa innan jag åkte hit. Det visade vara sig att jag inte är det.. jag blir arg när det inte fungerar som det skall, och när funktionerna och systemen på kontoret inte fungerar.. hrm.

Men som sagt, vi kämpar på.
Skall försöka uppdatera mera nu om mina framtidsplaner och vad som sker här under dagarna.

Jag tänker på er alla hemma.

Jag saknar er och den finska vintern (trodde ALDRIG jag skulle säga detta).

Puss och kram!

- er sofia

Ps. jag glömde säga att jag har ALDRIG i mitt liv, sett så många olika varianter på tonfisk! = vi är väldigt trötta på tonfisk, kommer nog aldrig att sätta detta i min mun efter att jag kommit hem härifrån! ds :D



(bild lånad från google)